Att gång på gång tryckas ner i smutsen tar verkligen kol på en. Jag Kämpar och kämpar varje dag för att kunna vara en hyfsat stabil människa men när vissa andra personer (bara för att jävlas) trycker ner mig så hamnar man helt plötsliget  på den där värdelösa bottnen igen. Nu känner jag att nu fan får det vara nog!
Jag måste väl ha precis samma rättigheter som alla andra!
Dom så kallade "vuxna" i den här världen måste nog se sig om lite. Er tid är förbi för längesen. Det är dom unga som är framtiden ändå. Tvinga oss inte att bli som er. Vi är dom vi är och det ska ingen jävla politiker ändra på.

Det finns en viss person som jag vill tillägna just det här inlägget till. Men eftersom jag försöker vara så anonym som möljigt försätter jag med falska namn. Men den här jävla kärringen vill jag inte ens ge något namn.

Jag antar att jag inte känt dig så länge men jag vet precis vem du är. Du är en självupptagen, blåst & klagande tant som tror att livet bara är skit!
Vad har du levt för tragiskt liv egentligen? Du pratar om hur jävla viktigt det är att tänka på framtiden. hur viktigt det är att göra rätt. Men öppna dina fuckig ögon! Ingen är perfekt!
Jag är så jävla trött på dina hemska predikningar om ditt tragiska liv. Ingen bryr sig längre. Tiderna förändras men du måste fan ha fastnat någonstans förlängesen.

Allt den där människan säger riktas mot mig dessutom.
Jag är lat, högljud, omogen, har svårt att hålla i pengar & är oförskämd.
Men jag antar att jag beter mig så efter hur jag vuxit upp. Och i min familj älskar man varandra ändå, oavsett hur man beter sig. Men i närheten av "henne" måste allt vara perfekt. Jag har inte tvingat dig att tycka om mig. Jag har själv gjort allt jag kan för att du ska "gilla" mig, lite ialla fall.
Men nu ger jag fan it.

Tyvärr tvingas vi förmodligen tillbringa mer tid tillsammans vilket jag verkligen föraktar.

Jag anser att jag har rätt att säga vad jag tycker. Och jag använder inte heller några namn så jag antar att det är lugnt.

tänk dig att du kommer in på ica och ska köpa grönsaker. du blickar bort mot tomaterna och ser att dom svenska är mycket dyrare än dom utländska. bara för det så väljer man dom som man knappt vet var dom kommer ifrån. är inte det lite konstigt? jag menar, kan till bli bättre än att det är närproducerat? näst intill ekologiskt? fast vad vet jag....

Jag har ialla fall fått se tomaterna från insidan. Jag har fått gå mellan plantorna och dra in den härliga luften. Det är som att vara i en djungel. är man ensam i växthuset blir upplevelsen ännu mer spännande. I högtalarna i taket spelas musik och det är nästan som en film utspelar sig. Man blir verkligen så lycklig av att bara få gå där inne. Ta, känna, smaka, njuta.
Jag skulle kunna gå där inne i timmar. En soldyrkare som jag trivs verkligen i värmen där inne, utanför regnade det och kallt var det säkert. Men det brydde sig väl inte jag om.

Ser man sig om så finns det flera hundra olika sorter.
Röda, gula, orange, gröna, randiga, svarta, lila, ovala, biffiga, päronformade, spräckliga, små, stora, tunga, hårda, söta och milda.
Visst är det coolt ?!

Jag är förtillfället ända barnet här i huset. Men tidigare hade jag en storebror. Han tog hand om mig och vi var bästisar.
En dag försvann han bara ur mitt liv. Han var inte längre väkommen hem. Han lämnade mig.
Men på den tiden då han fortfarande fanns så var jag alltid minst. Det var alltid mig det var synd om för att jag var "tjej" och "minst". Det ville man ju nästan kalla diskriminering, men det var som det var. Och ingen tänkte ändra på det heller.

Jag minns fortfarande dagen då han försvann. Jag vet att jag stod och grät i dörren. En annan tjej hade dykt upp i hans liv och då fanns det inte plats för en till, så jag blev glömd. Mamma & Pappa kunde väl tänka sig att förtjörja honom, men han kom sällan hem. Och när han ringde handlade det bara om pengar. Aldrig "Hej Syrran! Hur mår du?!" nej, det var slut med sånt.

Efter ett tag var det ju klart att man vande sig men man kände alltid att något saknades.
Ett år senare, på starten av sommarlovet så ringde telefonen.
En släckting som man kanske kan träffa ca. 3 gånger om året.

Jag vill kalla honom Lukas.
Lukas är nu 11 år och bor 10 mil bort.
Han är äldst av sina syskon och hans föräldrar driver ett eget företag.

Lukas ringde och frågade MIG hur jag mådde och vad jag gjorde. Jag svarade som om det var en helt naturlig sak.
Dom få tillfällen jag träffade Lukas var han världens snällaste & mognaste 11-åring jag någonsin träffat.

En dag hade jag som vanligt tagit en tidig buss till mina kompisar i stan och tagit en mycket sen buss hem. Väl hemma så möttes jag av Lukas på gården.
Han skulle bo hos oss.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Skulle jag bli glad av att slippa vara ensam eller skulle jag bli arg för att jag inte fick vara med mina föräldrar nu när dom äntligen fick semster?!
Nej, jag visste inte riktigt.
Men redan efter 3-4 dagar hade Lukas förbrukat sina chanser att göra sommaren till något posetivt. 'Jag var så trött på hans tjat och katiga kommentarer. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag började vara lika katig jag också. Men eftersom han fortfarande skulle behandlas som en gäst i vårt hem så fick jag stränga regler om att jag skulle vara snäll.
Men det är nog så med 11-åringar. Att man retas gärna lite extra och testar sina gränser.
Ialla fall så åkte han till slut hem inom bara några dagar. Det kändes skönt att få vara själv hemma igen.
Men självklart kom ´han tillbaka. Han åkte pendlade mellan sitt eget hus och vårt, han stannade bara längre och längre för varje gång. Och tillslut så vande jag mig och för att göra alla lyckiga så rymde jag hem ifårn så långa perioder som möjligt. Bara för att få sommaren för mig själv, precis så som jag ville ha den. Jag rymde till poskvännen, till kompisar, och andra släcktigar. Det hände till och med att jag övernattade i en busskur för att jag inte ville hem. Sjävklart hade jag med mig kompisar även då.

I mitt förra blogginlägg skrev jag om "Trötta ögon". Det var min Lukas. Då hade vi verkligen blivit som "syskon". Jag började verkligen trivas med honom och jag var nästan med honom än utan. Och helt plötsligen var det jag som fick var äldst och ha med mig en lillebror. Och även han fick känna på hur det var att vara yngst, och det märktes att han stortrivdes, precis soom jag gjorde.

I 5 dagar har det nu varit så att det är jag som har fått bo hos hans familj. 4 pojkar, och 2 vuxna som jobbar jämt. Det märktes att dom hade rutin.
Under helgen jobbade jag på deras företag, för att underlätta för dom och samtidigt få lite gjort jag också. På vardagarna åkte båda iväg och jobbade, dom två minsta till dagis, och en till fritids. Så jag och Lukas var ensamma hemma och tog han om oss själva. Det känndes spännade att vara hemma hos dom. Man behövde inte klä på sig förän precis innan dom kom hem. man unde äta pizza till frukost i soffan samtidigt som kunde spela xbox. Det var verkligen underbart!

Lukas är inte min bror, men för mig är han faktiskt det. när vi går på stan tror folk att vi är syskon. och när han pratar om mig är jag hans syster. det är verkligen en häftig känsla.

Jag förlorade en bror, men istället dök en annan upp.